Gardinerna var nedfällda, bara en liten glugg syntes där månens starka sken lös in i rummet. Jag huttrade, kallt som sjutton var där. Det trånga, lilla rummet hos pappa kändes kusligt. Jag zappade mellan tv kanalerna. Inget här, inget där. Det var väl lika bra att stänga av tv:n helt och hållet. 

Jag tog upp mobilen från väskan. Inga meddelanden och inga missade samtal. Allt var så tråkigt, det fanns verkligen inget att göra. Jag slummrade till och vaknade sedan av att mobilen pep. Gwendolyn ringde. 

”Hej, Gwen”, sa jag sluddrigt.

Innan jag ens hann fråga varför hon ringt så tidigt svarade hon, precis som om hon läst mina tankar.

”Hej. Jag vill inte få detta att låta som en slags morgonchock för dig. Du vet vilka ekonomiska problem jag haft på sistone, inte sant? Detta är inget jag själv valt, men nu är det så... Igår fick jag ett samtal från en ekonomiker som berättade att det är omöjligt för min del att hålla kvar hästarna och gården. Möjligtvis skulle det gått om jag haft en väldigt tur att vinna på lotto, men det känns ganska opraktiskt just nu att vänta ut tiden tills något sådant sker. I och med att jag måste sälja gården tvingas jag sälja mina hästar också. Trots allt har jag bara tre kvar just nu, två oinridna unghästar och min ögonsten Ashdancer. Du förstår, jag måste sälja alla hästar. Vare sig jag vill eller ej. Men jag är så rädd att min hingst Ashdancer kommer hamna i fel händer”, sa Gwendolyn innan hon tystnade.

Både jag och Gwendolyn var stumma i det ögonblicket. Några hummanden och suckar hördes då och då, men annars var allt knäpptyst.

”Eh... Vad menar du?”, slank det ur mig.

Gwendolyn var fortfarande tyst tills hon plötsligt började mumla något tyst.

”Jo... Skulle inte du kunna ta hand om hingsten? Danne, alltså”, sa Gwendolyn dovt. 

Jag stelnade till, en hingst? Nej, jag skulle aldrig fixa en hingst. Och verkligen inte nu! Samtidigt sa min magkänsla något annat, kommer Gwen bli ledsen om jag tackade nej? Men jag kan ju inte välja efter hur andra känner, inte i detta fallet i alla fall. Jag vill inte känna någon press till det, men ibland går det inte att undvika den pressen. 

”Jag får se...”, sa jag ynkligt. 

”Jag ska inte tvinga dig till något alls, Stephanie. Men allt kan du väl provrida hingsten i alla fall?”, sa Gwendolyn mjukt. 
Jag tänkte en liten stund innan jag bestämde mig.

”Mm, okej. Men vi kan väl höras senare om den saken?”, sa jag. 
”Javisst”, svarade hon. 

Jag lade på samtalet och satte mig på sängkanten och bara funderade, och funderade. Om fyra dagar skulle jag provrida hingsten, hingsten som kanske skulle bli min. För varje dag som gick växte en klump i magen allt större. Skulle jag ändå våga?

Fortsättning följer...